Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Att vara ute, i så många minusgrader, iklädd i sommarkläder tog nästan kål på mig, trots att jag bara var ute i någon enstaka minut. Jag klev fruset på en ganska tom buss, satte mig skönt i stolen, somnade, och vaknade framme på Arlanda. Väl framme så bad busschaffören om ursäckt för att det hade varit så kallt i bussen, eftersom det var -26 grader ute så var det svårt för bussen att bli varm. Jag klev av bussen för att ta mig in till terminal 5, åter igen var jag tvungen att gå ut, nu känndes det ännu kallare...

Jag hade lite tid att spendera på Arlanda, eftersom jag var där i så god tid. Efter en timma kunde jag gå till inchekningen, det var lite problematiskt med självinchekning, så efter mycket om och men fick jag göra det den traditionella vägen.

Jag passade på att äta lite, flygplansmaten brukar inte vara så specielt lockande...

Flygresan till Kiev gick bra. Det var lite problem med platserna, mannen brevid mig blev inte nöjd och tänkte lägga skulden på mig, men han kunde gott sitta där när han var så otrevlig. Väl framme så var det lite av en katastrof. Det var dålig hänvisning och jag hade ärligt ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Det gäller att vara smart, så jag fäste blicken på en svensk barnfamilj som jag hörde skulle till Thailand, för att kunna se vart de tog vägen. Tiden gick och jag blev allt tröttare, jag fick stå och trängas med alla andra människor i jag vet inte hur lång tid. Det fanns inte en klocka, och jag visste inte heller om det var någon tidsskillnad. När jag väl kom fram till säkerhetskontrollen så var det knappt någon kontroll, det satt en människa som skulle skanna flera hundra människors handbagage. Det värsta var att han knappt brydde sig, det var lite skary, jag hade kunnat tagit med mig vad som helst in på flyget känndes det som.

Tillslut kom jag fram till gaten, 13:10 var insläppet och jag kom precis i tid. Jag satte mig vid gaten och väntade. Jag väntade och väntade, och klockan tickade. När flyget skulle ha gått för sisådär 15 minuter sedan så började jag fundera på om detta verkligen stämmde. De sa ingenting om att det var försenat, och helt plötsligt så bärjar de ta ombord andra människor som skulle med något annat flyg, vid min gate. En stund senare så såg jag på en tvskärm att det var påstigning till Bangkok vid en annan gate, fotrfarande hade jag inte fått någon information om detta. Tur så såg jag det på skärmen, det är väl så systemet fungerar där, man får ta reda på allt själv, så de slipper informera...

Jag fick en plats vid fönstret. Jag sov nästan hela resan, något som jag kanske inte borde ha gjort. När man kommer till Thailand så måste man skriva på ett visum papper, som jag inte fick på planet, då jag sov. Jag fick virra runt på Bangkoks flygplats i stället för att leta rätt på ett sådant papper, tillslut så fick jag tag på ett.

Sedan var det dags att leta reda på stället där jag kunde boka buss till Pattaya. När jag hittat det, så fick jag vänta en stund, eftersom det var så tidigt på morgonen så hade det inte öppnat än. Jag hade sälskap under tiden, det var en indisk man runt 40års åldern. Han var trevlig, nästan för trevlig då jag knappt fick hålla i mitt eget bagage. Jag träffade även en Iransk man, fast denna gång på bussen, som jag fick dras med hela vägen till Pattaya. Han bakade bröllopstårtor och ville mer än gärna baka min tårta när jag gifter mig, så jag fick hans nummer...