21/01/11 - Dag 30 - Hemresan

 
Vid 21.00 i går så åkte jag med bussen som tog mig till flygplatsen. Vid 23 tiden var jag framme där och jag ställde mig på en gång i kö för att cheka in. Fick så i kö ganska länge, det blev inte bättre när tre svenska män trängde sig före. Orkade inte protestera, alla kom med flyget...
Inne på flyget fick jag sitta bredvid en kines, han luktade illa... Hade en svensk grabb framför mig, och jag råkade glömma mitt pass och min biljett i stolen bredvid honom. Det kom en amerikan och började prata om ett gratis pass, det väckte mitt intresse. Lite pinsamt att lägga ifrån sig det viktigaste av allt... Tur så fattade den svenska killen att det var mina saker, så jag fick tillbaka det.
 
När jag var framme i Kina så hade jag ingen aning om vart jag skulle. Jag tänkte att jag skulle följa efter den svenska killen som satt sätet framför. Men det verkade som att han hade samma plan som jag. Han ville lixom inte gå om mig när jag saktade ner. Till slut så kom vi jämsides, och jag frågade vart vi skulle.
Det blev passkontroll och tull. Jag frågade om jag behövde ta av mig min klocka, och det behövde jag inte sa han som jobbade med att scanna väskorna. Klart så visade det rött när jag gick igenom och jag fick ställa mig på en pall så en tjej kunde söka igenom mig. Såklart var det klockan! Jag skulle ha tagit av mig den...
 
Inne på Kinas flygplats hade jag sju timmar att spendera. Första timmarna spenderade jag genom att gå runt och kolla läget. Tog några bilder på flygplan sedan la jag mig och sov. Jag sov några timmar sedan var det dags för lunch. Jag hade med mig dollar och hade ingen aning om jag kunde använde dem eller inte. Försökte växla in dem så jag kunde få Kina pengar, men de skulle inte löna sig, hon skulle ha hälften i en avgift... Fick i alla fall ur tjejen som satt bakom luckan att jag kunde handla med dollar på Pizza Hut. Så jag gick dit... Det var ju en upplevelse kan jag säga. Eftersom jag inte är super allmänbildad så kan jag inte omvandla Kinas valuta och dollar i huvudet så jag hade ingen aning om hur mycket pengar jag hade. Efter att ha fått allt förklarat för mig så kunde jag knapra i mig lite käk. Jag kan ju säga att det tog ett tag innan jag förstod hur mycket pengar jag hade, till en början förstod jag inte ens vad de sa...
Det blev tillslut dessa pommesliknande sakerna och chokladshake till lunch, brownie och glass till efterrätt. Det var riktigt gott och jag kunde spendera några timmar där.
 
Efter jag ätit så gick jag och satte mig vid gaten och inväntade att det skulle bli dags att gå ombord på planet. Det tog några timmar men tillslut så var det dags. Denna gång fick jag sitta brevid en svensk farbror. Sa inte så mycket till honom i början av resan. Det enda var ungefär att han skulle hjälpa mig att lägga upp en av mina väskor. Den vägde 15kg... Jag hade aldrig orkat den...
I slutet av resan så var det dags för ett litet lunch mål. Då sa jag till honom "jaha, är det mat nu igen". Då började han ifrågasätta varför jag inte ätit tidigare när de serverade lunch i början av flygturen. Jag hade legat och sovit som en stock och det borde han ha märkt. Jag sa det till honom "ehm, såg du inte att jag sov? Han svarade att han hade försökt att väcka mig, men jag hade inte vaknat. Det var i alla fall en snäll farbror och vi pratade resten av hemresan.
 
"This is an emergency" hörde jag i högtalaren. Jag höll på att smälla av när jag trodde att planet höll på att kracha. Jag uppfattade inte allt de sa i högtalaren, jag fastnade i min tanke på att det var slutet på mitt liv. Men det var en av passagerarna som blev jättesjuk under resan och behövde sjukvård. Han behövde hjälp och de frågade om det var någon som var läkare eller liknande som kunde hjälpa honom. Det var en dam som kom fram till honom och började fixa och dona. Jag tror han hade fått något sockerfall eller liknande. Vi var bara några timmar från Sverige när detta skedde så vi behövde inte nödlanda. När vi landade i Sverige fick vi inte gå av. Ambulansen var tvungen att komma först och hämta honom. Stackars grabb alltså, han såg så sjuk ut. Hoppas det gick bra med honom!

Framme på Arlanda så gick det lätt och smidigt. Fick mitt bagage ganska snabbt och jag kunde gå ut och leta vart min buss till Örebro skulle gå. Jag höll på att frysa ihjäl när jag gick ut, så jag gick snabbt in igen och satte mig på ett fik och åt en semla. Det var så underbart gott.
 
En timma senare kom bussen. Jag sa till busschaffören att han var tvungen att se till att jag klev av i Örebro. Jag var otroligt trött, även fast jag sovit jätte många timmar under hela resan. Jag somnade på bussen och vaknade inte försen han skrek i högtalaren att vi var framme i Örebro. Där väntade Marcus på mig, tillsammans med min jacka, mina skor, vantar, halsduk och mössa. Utan dem hade jag inte överlevt turen till Kumla. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.
 
Thailand 2010 - 2011 har varit bäst, ingen protest!
 
 

Trackback



Mitt namn är My Isoniemi, jag är 20 år och är just nu bosatt i Norrköping. Jag kommer ursprungligen från Kumla/Örebro där jag är född och uppvuxen. Idag studerar jag andra året på Kultur, samhälle och mediegestaltning vid Linköpings Universitet, inom ett par år får vi se vart medievärlden tar mig.

Besöksräknare fr. 27-04-11
Idag: Denna vecka:
Denna månad:
Totalt:



2010
Januari Februari Mars April Maj Juni
Juli Augusti September Oktober
November December

2011
Januari Februari Mars April Maj Juni
Juli Augusti September Oktober
November December

2012
Januari Februari Mars April Maj Juni
Juli Augusti September Oktober
November December

2013
Januari Februari Mars April Maj Juni
Juli Augusti September Oktober
November December